Jag är fylld av glädje och kärlek ända ut i fingertopparna. Dagen började lite kaosartat eftersom två av kvinnorna (som ansvarar för bebisarna/tvätten) hade blivit hemskickade pga att de kom sent - fult, jag vet! Lilla bebisen Marilu var sjuk, hade hög feber och en doktor var tvungen att tillkallas. Anna, volontären, var ensam med barnen och var trött när jag kom. Under dagen kom det dock fler kvinnor för att hjälpa till, bland annat Isabél, en tandläkarkvinna som är grymt intresserad av konst, men som också vet att det är en konst att älska :).

Isabél och Marilu <3

Nu har jag alltså gjort min sista dag och det känns så tomt. Som jag skrev igår så är de verkligen min familj.. och jag saknar dom redan. Tänk vad mycket dessa fyra veckor har gett mig. En hel månad har gått. Så FORT!! Jag är så fylld av energi att jag skulle kunna lyfta berg, skotta snö en hel eftermiddag, bära vatten en hel dag genom öknen. Tack Peace and love för att ni gav mig den här resan. Jag är för evigt tacksam :) Och jag kommer att komma tillbaks till er, det lovar jag..

Slutligen lite bilder på Mariané som for iväg till läkaren igår. De har nu opererat in en sond i magen på henne. Hon kom tillbaks idag. Och som hon sken, flickan.. hon var så lugn. Blir ledsen när jag tänker på att jag måste åka ifrån henne. Jag älskar verkligen den här flickan. Jag ser ljuset i hennes ögon.

22.53 är klockan i skrivande stund, mexikansk tid, 05.53 i Sverige.

Jag börjar med en liten dagsredogörelse.

Kom till hemmet, sopade golv, vips var det dags för lunch. Matade Conchis som har blivit lite av min unge, en utmaning som vanligt, håller man kvar skeden en millisekund för länge biter hon till och vägrar släppa.. och det är mat över hela mig, henne, väggen och sängen. Sån är ljuva Conchis ^^

Dagen i ära jobbade vi lite extra med Marilu, bebisen. Hon är 1 år och 2 månader, men ligger många månader efter i utvecklingen. Mestadels ligger den lilla bebben ner på rygg, och matas genom magen, men på så vis lär man sig inte nya saker eller blir man inte starkare i kroppen. Därför lade vi henne på mage, för att låta henne jobba lite med rygg och nackmusklerna. Efter lite gråt jobbade hon jättebra! En stund senare fick hon jobba med benen - stå upprätt själv, med lite hjälp. Hon är stark i benen!

Senare fick Pio prova att sitta upprätt själv utan något ryggstöd, det var roligt och han skrattade. Åhh vad jag älskar när den ungen ler.

Vi åt mat tillsammans i personalen, ris blandat med morot och en gryta på chorizo, tomat och morot, sedan blev klockan 14.30 och jag gick hem.

Helt plötsligt kommer jag på att det är min sista dag på hemmet imorgon (/idag, fredag). Och det känns så tomt, redan. Jag har fäst mig vid de här barnen, det är ett som är sant. Mer än jag trodde. De är min familj. Liksom personalen. Alla är fasen som en enda stor familj, man skrattar och gråter tillsammans, äter, pratar, byter blöja, sopar och är nära. Alltid snälla och rara, alltid kindpussar när man ses, alltid röra vid barnen, för att dom behöver närhet, precis som alla vi andra, som redan har våra familjer och våra hus och våran framtid. Man ger av det man kan, om det så är mat, kunskap, eller kärlek. Och det räcker kanske inte till alla gånger, men vi gör så gott vi kan.

Personalen, helt fantastisk. Medan mina bekanta mår dåligt över något psykiskt fenomen hemma i Sverige, jobbar de med tappra hjärtan och öppna sinnen, 8-10 timmar om dagen sex dagar i veckan för under 3000 kronor i månaden. Ett annat KPI här, jag vet, men 3000 kronor är _inte_ mycket. 3000 kronor. En vuxen människas lön. Kommer man mer än en kvart försent till jobbet mer än två gånger mister man tjänsten. Andra villkor här. Och ändå är de så kärleksfulla.

När jag kommer hem, ska jag göra det jag kan för att försöka förbättra barnens liv. De är i behov av terapeuter, fler sjuksköterskor, mer vård, för att de ska kunna leva ett drägligt liv. Mina barn, mina syskon, mina små vänner.

Imorgon kommer bilder från våran avskedsfest, tänkte köpa en tårta. :)

Knasigt, vet inte vart jag har huvvet nånstans för jag glömde kameran även idag. Men men! Varit en fin dag även idag, Pio for till doktorn och var borta nästa hela dagen, så det var enbart småtjejer i bebisarnas rum idag. Dom är så fina allihopa. Har inte gjort mer än det vanliga heller, värmen gör en så himla trött, så runt 13 på dagen är alla i personalen jättesömniga.

Publicerar lite bilder från Guadalajara centrum!

Igår, tisdag, var en jättefin dag på barnhemmet för det kom en massa spexiga clowner och tog alla ungarna med storm! Nåväl, alla förstod såklart inte vilka de var eller att de ens var där, men jag trivdes för stället blev fyllt av färg och form. Clownerna var egentligen skolelever som åker runt på olika välgörenhetshem och sprider lite glädje. Oturligt nog hade jag inte med mig kameran den här gången, så himla typiskt! När det väl händer något. Däremot ska jag få några bilder av den andra volontären så ni får se hur fint det var.

I övrigt var dagen lugn för min del, just eftersom det var så många andra kvinnor och män där som underhöll och sysselsatt barnen. Behövde inte ens mata någon idag, så jag kände mig lite sysslolös, men det var nog bra ändå, för jag är inte helt bra än i kroppen. Så istället städade jag lite och studsade en stor mjuk boll för de stora barnen (man kan inte riktigt studsa boll med dom, så då underlättar det att vara lite av en teaterapa). En del skrattade tills dom kikade, gott betyg! :)

Jag är frisk igen! Efter en helg med magkramper utav helvete så gör inte magen ont längre. Helt otroligt skönt att känna sig som människa igen!!
Så därför kunde jag gå till barnhemmet och uj vad jag hade längtat efter ungarna! Bytte blöja på Conchis, letade fram rena fina kläder och borstade hennes hår. Sopade lite och sedan var det dags för mat. Anna från Jersey var där idag också och Pio var därför glad hela dagen.. så underbart att se! UNDERBARA UNGE!!

Idag är det förresten internationella kvinnodagen, en dag som ligger mig varmt om hjärtat!

En genial dag, trots mina åkommor!

Fick besök här i huset av Isabél, en otroligt engagerad kvinna i konsten, barnen, mänskliga rättigheter, hon är också volontär på barnhemmet. Satt och pratade och skrattade hela kvällen. Hon fick mig verkligen att förstå vikten av att ha hopp.. se till framtiden, inte sjunka ned i en grå verklighet, utan se till en ljus framtid.

Vi ska göra en film, ett experiment. Två flickor med olika sorters "störningar" som inte accepteras av samhället, åtminstone inte i Mexico; dyslexi/hyperaktivitet och cp-skada. Hur dessa två flickor finner varann och inte ser eller skapar gränser mellan människor. Hur de bara river barrikaderna.. projekt på projekt, jag kan inte annat än att känna mig lycklig. Wow!

Jag har blivit sjuk, har värk i kroppen, magen, och lite ont innanför ögonen som vid influensa. Mer än så är det inte, dock kan jag inte gå till barnhemmet om det skulle vara något som smittar.

En fin dag med superhet sol! Inledde morgonen med att bädda inne hos de större tjejerna. Efter det var jag mest med de små barnen.

Idag har jag spenderat lite tid med Mari Lou, lilla gosiga bebben med Downs syndrom. Hon är så rund och go! Faktum är att hon nästan varit dubbelt så knubbig som nu, så de fick lov att sätta henne på lite diet. Mari Lou närs genom sond som går genom magen; varför förstår jag egentligen inte, jag tror att hon är kapabel att äta vanligt nu. Uj så fin hon är! Punkfrilla cch allt.

Började dagen med att sopa och våttorka småbarnens golv. Det var väldigt skitigt därinne, kan bero på att det är färre personal på helgerna.
Idag var det inte heller många volontärer eller anställda där, så många utav barnen placerades tillsammans, så att vi fick bättre koll på dem.
Det tog ett tag att mata Conchi, hon tycker inte om när hennes puréer är för vattniga, dricker nästan heller aldrig vätska. Så vi fick göra purén mer matig och till slut åt hon, men det var en trött flicka jag hade och göra med idag.

Det börjar sjunka in nu att de här barnen är på samma plats, varje dag, året runt. Personalen tar aldrig med dem utanför dörren. Aldrig ut i solen för att äta en glass, åka till stranden eller något annat. Tänk om dom fick se skogen. En del barn går i "skolan" men en del inte. Jag vet inte om jag kan förstå det här livet, på riktigt. En del personalen jobbar hela veckorna och har aldrig ledigt.

Ljusglimten mitt i alla funderingar var i alla fall när en av de äldre handikappade tjejerna tog tag i Mariané och pussade henne typ tio gånger på kinden så att flickan skrattade. Det var fint att se och värmde hjärtat. :)

Skedde ett litet missöde på lunchen; Mariané åt knappt någonting när en av kvinnorna försökte mata henne. Jag tog ut henne i solen en stund, men rullade sedan in henne igen för hon såg så extremt energilös ut.

Satte rullstolen nära bordet med mat, och flickan måste varit döhungrig, för hon välte ut sina matskålar över sig i försöket att få tag i mat.. ris, efterrätt, rubbet, haha! Och Mariané som knappt rör sig annars. Så jag fick ta lilla gumman till sin säng, byta kläder, göra ren både henne och golvet. Sen matade jag henne med nappflaska istället, i kanske 20 minuter, var så mysigt att bara ligga nära och hon älskade det.

Helt underbar bild på Mariané!

Nu ska jag strax bege mig till barnhemmet, klockan är 08.12 och aktuell prognos är 5 plusgrader. Tänkte ta chansen att filma lite i Guadalajara när jag får, skulle ni uppskatta det? Nästa gång jag kommer in till centrum, för det är väldigt antikt och vackert.

Nästa vecka kommer rapport i Dalarnas Tidningar, del 2. Håll utkik!

/Sara

Idag har varit en jättefin dag på hemmet. En kvinna i personalen fyllde år, vi sjöng, åt tårta och skrattade. Sen kom det efterlängtade - jag fick tillåtelse att filma. Tog med mig Manuel (personal) som kameraman och gick på en liten rundtur. Så, här har ni livs levande film! Förlåt förlåt för texten som dyker upp varannan sekund, jag var tvungen att komprimera de stora filmerna i ett gratisprogram.

Men först lite bilder; de små barnen fick bada idag. Conchis älskar hårtorken! Ay mama, jag får bita mig i läppen för att inte käka opp henne!!

Om ni har några frågor, var inte rädd för att ställa dem. Jag ska försöka svara så gott jag kan, om jag inte vet, så ska jag göra mitt bästa för att ta reda på det.

För några dagar sedan kom en fysioterapeut till barnhemmet. Han stannade en stund vid Juanita och reagerade antagligen på hennes kramper, spasmer, snedvridna kropp. Personalen fick några enkla tips om hur de ska lyfta och bära henne, vitt skilt från hur dom hanterat henne innan. Flickan är sju år. Det oroar mig att dessa tips inte kommit fram tidigare.

Juanita blev kastad i väggen av sin pappa som liten och bröt alla ben i kroppen. Hon togs till sjukhus. Personalen tror att läkarna inte lagade hennes lilla kropp ordentligt, och att hennes kropp därför nu inte beter sig normalt. Lilla Juanis. När det blir lugnt idag (torsdag) ska jag gå och värma vetekuddar åt henne och lägga på hennes lilla rygg.

Inledde tisdagen med att sopa lite golv. Personalen väcker barnen klockan 07, ger dem frukost, och sedan får de sova en stund till. När jag kommer runt 10 på förmiddagen är det lugnt innan lunchen som infaller runt 12.

Anna berättade för mig att Mariané varit sängliggandes länge nu, nästan två veckor. Personalen tycker att hon är för sjuk för att tas upp ur sängen. Det resulterar i långa dagar, ensam, hon måste ha det jättetråkigt stackarn. När jag är på barnhemmet är jag inne hos henne så ofta jag får chansen. Men, idag äntligen tog de upp henne! Jag passade på att ta ut henne i solen. Vi satt ett tag och lyssnade på fåglarna.

Hon ser ganska skräckslagen ut på bilden, gumman. I nästa inlägg lägger jag upp en liten film :)

Senare matade jag Hector Jesús. Gick trögt i början, så jag hotade med att ta bort hans stjärna i pannan om han inte åt, då rev den skitungen mig ^^ sen skrattade han, haha. Vilken personlighet alltså, aldrig stött på en liknande pojke :)